Allmänt om Soldattorpets inredning

Bästa Peter

Stort tack för kalendern, vars bilder – utom hästräfsan – imponerade stort. Med intresse läse jag ”avhandlingen” om primärskolan. Skall återbörda den vid vårt nästa Solfbesök, om inte tidigare.

Låt oss sedan diskutera soldattorpet, som ju kommer att visa den äldsta interiören av alla Stundarsstugor, rena sjuttonhundratalet. Därför bör:

Spisen (stacken) vara av natursten och ha mindre höjd än de övriga museistugornas spisar.

Väggarna bör vara nakna, alltså bör stockarna synas och helst borde de vara mörka av ålder och rök. Därför bör väggarna återspegla ett fullödigt timmermansarbete. Viktigt är att ta reda på hur nåtarna är fyllda. I Ingen händelse får det ske med träull, vilket oktoberplanschen visar. Kanske Du hittar prov av soldattorpets stockar? Eventuellt kan väggarna målas med limfärg och stänkmålas, alltså direkt på stockväggen. Har Du i sockenmagasinet påträffat den stockbit med dekor, som jag berättade om i ett tidigare brev?

 

De enskilda möbelpjäserna borde vara få, tidsriktiga och helt omålade eller blå, absolut ingen mahognyfärg kan godtas. Har Du hittat underrede till det gamla kärlskåpet? Högsängen måste väl rekonstrueras, varvid man bör minnas att den skall vara kortare än museets andra högsängar. Kanske jag senare kan ge ett exakt mått. Jag återkommer senare till möblerna, men bra vore det om Du får tag i en riktigt gammal vävstol. I så fall sätter vi upp en vadmalsväv.

Väggbänkarna bör absolut vara öppna.

Ugnsfönstret kan vara mindre än de övriga.

Brödåsarnas, ”kleåsan”, måste finnas, och de bör gå från mellanväggen och fram till gavelväggen, alltså inte korta som i skomakarstugan.

En äkta sjuttonhundratals innerdörr – i tiden köpt av Anders Bergström i Rimal för min sommarstuga och senare återbördad till Stundars – borde finnas på Stundars, på ”Finnas” stugvind. Den är blåmålad på ena sidan och har ”orrstjärtsgångjärn”. Den borde tvättas ren och insättas i soldattorpet.

---

Nu torde det räcka för den här gången. Jag håller väl även en paus, ty grannhuset, Sandgärdan, kräver mycket av mig som timmerman, snickare, murare och målare. Resultatet torde bli därefter.

Med bästa hälsningar

Gunnar

Publicerad 27.06.2016 kl. 14:07

Väggbänkarnas utseende och kärlskåp i Soldattorpet

Nytorp den 15 januari 1993

 

Bästa Peter

Jag kommer här med några ”synpunkter ”, då det gäller att skapa ett så ”äkta” soldattorp som det bara är möjligt. Den här gången gäller det att diskutera väggbänkarna och inredningen. De förra har nästan alltid i museala sammanhang rekonstruerats fel, m.a.o. man har tillmätt allmogebyggnadernas ”kistbänk” en alltför hög ålder. I själva verket gjorde den sitt intåg i de svenskösterbottniska bondstugorna tidigast först vid 1800-talets mitt. ---

Att vårt soldattorp, som skall visa en interiör från 1700-talets slut torde sålunda vara en självklarhet. Men var skall vi få modell till själva sittplankan och dess ben? Och hur såg mullbänksstocken ut, i vilken benen var intappade? Kanske Bragegården kunde ge besked härom, ehuru den har mullbänkarna helt täckta av golvet – vilket ju är helt försvarligt, emedan det här inte är fråga om ett museum utan om en förenings samlingslokal. Louko gård invid Vasastjernas stenhus – museum i Gamla Vasa har visserligen några bänkstumpar, men benen verkar inte att vara ”vakart krysa”. – Innertaket borde vara mörkbrunt av ålder och ugnsrök och inte vitmenat. Vidare saknar fönsterna fönsterbräden. Stugan är avbildad i Vasa stads historia I, sid 254-255.

 

 

En hjälp i nöden kan vi kanske få, nämligen från ”Herris” eller Mukaris i Pundars. Lillstugan är ju från 1700-talet och förhoppningsvis alltjämt i oförändrat skick? Där kunde Du få reda på mullbänkens bredd, mullbänkens mot golvets liggande stocks utseende och höjd över golvet. Kanske det skyddande näverlagret finns kvar? I så fall, vilken sida vänds mot mullbänken? Dessutom kunde Du få reda på hur stockarna i väggen behandlats, alltså nåtarna etc etc etc. Huset är ju helt unikt. Men hur kommer Du dit? Kanske Ellen Mukari är villig att öppna ”klenodens” dörrar eller henens svåger. Gösta Holm i Voitby. Eller kanske Ellens systerson Kaj Holm i Voitby? Lycka till.

Ännu en sak är fin i ovannämnda stuga, och det är spjällskjutarna, för att inte tala om mellantaket.

Sedan skulle jag vilja diskutera övriga detaljer i soldattorpets fasta inredning och möbelpjäserna. Då det gäller golvet, borde ni försöka få tag i så breda golvtiljor som bara är möjligt. Bräden och bjälkar i mellantaket bör få en möjligast mörkbrun ton medels garvsyra, som ger det äktaste utseendet, eller valnötsbets. Man kan även svärta taket med brinnande näver i en burk, som förs av och an under taket. – Givetvis måste man ha en brandspruta i närheten.

Sedan kommer vi till de övriga möbelpjäserna. Bordet – hos Aina Nyberg – har jag redan skrivit om. Lyckligtvis kan vi kanske rekonstruera  ”tjäärilskåpe”. Från ”sasi-Erkas” stuga på Mobacken – nu Stundars snickarstuga – tog jag vara på nedredelen – skänken – som fått den öppna hyllan bortsågas. Skåpet är mycket gammalt, ty dörren är närmast en lucka. Skåpet är gråmålat, men vad som döljer sig under detta färglager, vet jag inte. Jag anser, att någon sakkunnig tar fram ursprungsfärgen och komponerar in den öppna kärlhyllan. Ju äldre ett skåp är dess mindre är dess dörr. Skåpet är alldeles säkert från 1700-talet, och skulle passa alldeles ypperligt i soldatens stuga. Var finns det nu? Jag har ett vagt minne, att Margit Holm placerade det i frianboden vid ”Blekkslagaris”? Ungefär så här ser det ut:

 

 

Kärlskåpet som det förverkligades i Soldattorpet

 

Då jag fortsatte att bläddra genom mina folkloristiska anteckningar, hittar jag ytterligare en traditionsuppteckning, meddelad av Vendla Snickars på Mobacken – fel i ”Kåppabyn” och enligt den hade man ”väggbänkar som var öppna framtill, så att mullbänken syntes, och dessa bänkar hade svarvade ben och saknade ryggstycke”. I samma veva plockar jag fram ÖHM:s ”Museer i Österbotten” och finner där på sidan 42 en bild av Laihela museum och en väggbänk med svarvade ben? – Själva väggbänken hör nog dock hemma i finska Österbotten.

 

Nog är Du väl ganska trött vid det här laget, varför jag slutar

Med bästa hälsningar,

Gunnar

Publicerad 21.06.2016 kl. 12:05

Kimitobref ” Sommargäster, kvinnoslöjd och sinnesrubbade”

23 juni 1884

”Allting kommer till den som förstår att wänta”, heter det. Midsommaren med sin prakt af ”rönn i blom”, syrener, ljufliga blomsterängar och doftande örtesängar är här, wärmen är här, det efterlängtade regnet är äfwen kommet. Solskenet kommer också förwisst, blott wi bida tiden. — Äppleblommen snögar ned, fogelungarne wåga sig ur boen och åkern böljar som ett upprördt haf för winden. Ängsknarren, eller som allmogen benämner den ”åkerskärran”, låter höra sitt entoniga men trefliga ljud om qwällarne och åkern blommar. Redan den 19 såg man rågblommen liksom på försök sticka ut små flaggor. Något blåsig och regnig har blomningstiden för åkern warit dessa senaste dagar.

Efter den långwariga torkan, som wäckte allwarsamma farhågor för de twinande hafre- och kornbroddarne, samt ärterna, hwilka alla till en början sett hoppgifwande ut, och de i år särdeles sent satta potäterna, föll ändtligen i lördags, den 21, ett härligt regn. Natten till söndagen inträffade mycket stark åska. De ”wäderwise” påstå att wi nu ha twenne regniga veckor att motse, lyckligt wore om det då skulle regna ut innan hötiden.

Socknens wördade själasörjare herr prosten Hedberg, som med sin fru företagit en färd inom eget land och sträckt den ända till Wiborg, hemkom den 21 wid god helsa och full wigör, så att församlingen åter hade glädjen att den 22 se honom för altaret och höra honom förkunna ”sanningens ord”.

Den 21 nedbäddades till hwila å socknens kyrkogård en åldrig församlingsmedlem, fru Amalia Wilhelmina Gadelli, enka efter vicehäradshöfdingen, O. Gadelli, hon afled i sitt åttioandra år, efter ett långwarigt lidande, den 13 juni å Fröjdböle säteri.

Med sommarfoglarne komma äfwen andra sommargäster till wåra bygder. Artisten Fredrik Ahlstedt med fru och dotter wistas i sitt mångåriga sommarhem på Elmdal, och det är att hoppas att den stora tafla, han der för twenne år tillbaka hade under arbete, i år skall nå sin fulländning. Flitig som alltid, sysselsätter han sig redan med ett porträtt af ett äldre fruntimmer i granskapet.

Dalby inrättade skolan för konstwäfnad, som nu nyligen afslutat en af elever så wäl, af ståndspersons- som allmogeklassen fregventerad kurs. Wäfnad är i öfrigt en slöjd som här gått ganska mycket framåt och utställningen å Gästerby gård förlidet år hade äfwen ganska wackra prof på täcken och mattor att framwisa.

Wid i dag hållen kommunalstämma, wäcktes frågan om inrättande af en wårdanstalt för de många sinnesrubbade, hwilka nu på kommunens bekostnad äro utackorderade på skilda håll eller wårdas på rotor. Majoritetens åsigt war det att hyran för gemensam lokal och wårdare skulle öfwerstiga hwad de olyckliga nu kosta församlingen på det gamla wiset, och att det derför skulle förbli wid det gamla.

Den 24 juni, en riktigt klar sol belyser icke denna årets skönaste högtidsmorgon, men ”mulen morgon, härlig dag”, heter det och antagligen skall detta äfwen nu till mångas glädje besanna sig.

I dag konfirmerades i socknens högtidsprydda, wördnadsbjudande tempel församlingens skriftskolebarn till antalet 88, 46 gossar och 42 flickor.

Skördefolk i Elmdal  Fredrik Ahlstedt

Skördefolk i Elmdal     Konstnär: Fredrik Ahlstedt   Foto ur Sagalunds arkiv

Publicerad 23.06.2016 kl. 00:15

Fiskars. Nytta och nöje. Arkea ja juhlaa.

Fiskars den 8 juni 1898

Goda älskade Faster!

Tack så innerligt mycket för Fasters senaste brev. Pingstdagen voro vi på bröllop, Mary Degeners och ing. Öllers på Pojo gård, jag tyckte att det var roligt där. Nästa gång jag får träffa Föräldrarna och syskonen, hoppas jag är i midsommar på Dalsbruk, där vi funderat på att stämma möte på Blösens högtidsdag, för mig beror det nu på hur båtarna gå dit.

Jag längtar allt litet från Fiskars, hade jag ej Åminnefors så nära, vore det allt värre. Finsmideskontoret som jag sitter på är litet otrevligt, ett ständigt dammande, surrande och bullrande, och mr Hancock är ej häller alltid så trevligt, men jag har egentligen ganska lätt att finna mig i vilka omständigheter som helst. Det vore så roligt att snart få brev från Faster.

Anna

 

Fr.v. Finsmedjans chef Carl Johanson och kontoristen Laura Holmström på Finsmidesfabrikens kontor ca 1905. Fiskars museums bildsamling.

Vasemmalla hienotaetehtaan johtaja Carl Johanson ja konttoristi Laura Holmström hienotaetehtaan konttorissa n. 1905. Fiskarsin museon kuvakokoelma.

 

Fiskars 8. kesäkuuta 1898

Hyvä rakastettu Täti!

Paljon kiitoksia Tädin viimeisestä kirjeestä. Helluntaina olimme häissä, Mary Degener ja ins. Öllerin häät Pojo gårdissa, minun mielestäni siellä oli hauskaa. Seuraavan kerran kun saan tavata Vanhemmat ja sisarukset, olen toivottavasti Taalintehtaalla, sinne olemme suunnitelleet tapaamista  Blösin juhlapäivänä. Minun osaltani se riippuu siitä, miten laivat kulkevat.

Kaipaan vähän pois Fiskarsista, jos minulla ei olisi Åminneforsia niin lähellä, olisi kaikki huonommin. Hienotaetehtaan konttori missä minä istun on vähän epämukava. Ainaista pölyä, surinaa ja melua sekä herra Hancock ei aina ole niin ystävällinen mutta minun on kuitenkin aika helppoa tulla toimeen missä tahansa olosuhteissa. Olisi hauska saada pian kirje tädiltä.

Anna

Publicerad 08.06.2016 kl. 07:56

Kimito bref ”När Erik bär ax, så ger Olof kaka”

2 juni 1884     

Efter den långwariga oblida wäderlek, som rådt wågade man knappt mera hoppas på wärme. Emellertid ha wi nu en wacker och solig pingsthelg, ehuru vegetationen, som en lång tid nästan synts stå på samma punkt, ännu är ganska litet framskriden. Krusbärsbuskarne blomma — till fröjd för de surrande humlorna — häggblommen håller på att slå ut, björken, skogens sköna brud, sweper sitt ljusgröna hår som en lustig slöja kring sina smidiga grenar och redan den sista maj kunde man på åkern upptäcka ett och annat ax, som warit ifrigare än de öfriga att framtitta ur sin gröna kapprock. Lyckligt att flere ej äro lika nyfikna, ty nätterna ha fortfarande warit ganska bistra och hotande. ”När Erik bär ax, så ger Olof kaka”, heter det. Eriksdagen infaller den 18 maj och den fruktade Olof — ”olsmesskroken” — den 29 juli. Det ser således ut som om skörden i år skulle bli ganska sen.

Oaktadt kölden se hafrebroddarne i allmänhet rätt täta och lofwande ut. Ännu har man här i trakten endast satt potäter på några soliga ställen ty det klagas allmänt att jorden är för wåt.

Kristi Himmelsfärdsdag hölls af missionären Tolonen efter slutad gudstjenst missionspredikan, och kollekten, som efter föredraget insamlades för hednamissionen utgjorde 72 mark. Pingstdagens kollekt är genom öfwerhetligt förordnande anslagen till hednamissionen, och inbragte under swenska och finska gudstjensterna sammanlagdt 34 mark 15 penni.

Sjette söndagen efter påsk hölls i folkskolehuset af magister Wäfwars ett talrikt besökt folkeligt föredrag; ämnet war Luther och reformationen.

Att en majförening här komme till stånd wore i sanning önskligt, ty skogens små bewingade innewånares bon plundras på det grymmaste af unga gossar. Man har hört sådana berömma sig af att på en dag ha tillegnat sig 150 st. ägg. Sådant är i sanning upprörande.

Ett önskningsmål, som man från flere håll hört uttalas, wore att medel på något sätt kunde sammanbringas till uppförande af ett anspråkslöst skjul wid den i år nybyggda prydliga ångbåtsbryggan å Lappdal. En tillflyktsort, om också af det allra minst pretentiösa slag, wore i sanning der af nöden för de många resande, som ofta i regn och blåst uppehålla sig timmotal på stranden, och för effekter, som lida af wäta.

”Kärlek och hosta kan ingen falchera”, säger ett gammalt ordspråk, hwilket man denna wårtid särskildt hwad hostan beträffar haft tillfälle att besanna. Hostan kan icke ”falcheras” och hwad wärre är, så är den ofantligt smittosam, ty blott en börjar, fortsättes dermed i oändlighet, fint och groft, högt och lågt, i synnerhet i kyrkan under gudstjensten och särskildt så fort predikan börjar. Man är färdig att önska det de goda menniskorna wille taga med sig lakrits, socker eller en liten bit bröd, för att hejda detta för predikanten och åhörarne mycket störande oljud, samt de allra wärst angripna wille stanna hemma, tills hostan gått öfwer.

Den ena önskar ett, den andra något annat! Så har man äfwen uttalat den önskan att ångbåten Nystad också på färden från Åbo till Hakkala skulle anlöpa Westlax.

Magister Wäfwars har åter i dag hållit ett folkeligt föredrag i skollokalen, om Gustaf II Adolf och trettioåriga kriget, och derwid haft en talrik samling åhörare.

Ångbåten Nystad vid bryggan i Strömma.

Publicerad 02.06.2016 kl. 00:30

Kimito bref. Vårens ankomst och terminsavslutning

13 maj 1884

 

”Hvad våren långsamt nalkas                                     

Det är så kulet än;                                                      

Jag tror han med oss skalkas                                   

Och kommer ej igen –                                                

Ty frost och snö och isar

Oss göra stort besvär,

Och vintern nogsamt visar

Att han är herre här”

Nu wi i sanning haft orsak att med erkebiskop Tengström sjunga!

Men det sköna regn, som åtskilliga gånger rikligen fallit, har dock slutligen brutit winterns wälde och inwid drifwan ha blåsippor öppnat sina blåa ögon. Redan owanligt tidigt, den 30 mars, flockades några sådana i en solbacke. Hwitsippor och styfmorsblommor ha funnits till namnsdagsbuketter åt Rosor, Alexandrar och Charlottor. Krusbärsbuskarne ha långsamt och liksom på försök utwecklat små blad, häggen likaså, och ”mössöronen” framtitta ur björkarnes knoppar. Fogelkören är fulltalig, sedan göken den 6 och swalan den 7 maj börjat instämma deri.

Sedan ”gamla Marienatten”, då det var frost, har det frusit mer eller mindre 21 nätter; önskligt wore att gamla märken icke skulle stå, så att wi blefwe besparade de 12 återstående frostnätterna!

Åkrarna, hwilka under den långwariga kölden ingåfwo stort bekymmer, grönska nu efter regnet öfwer allt ganska lofwande; man har åter, liksom förr så mången gång, haft orsak att med glädje och tacksamhet besanna att ”Herrans högra hand förmår allting förwandla”

Ehuru maj ej var särdeles warm och solig, lockade den dock ut skolbarnen, som hade en lofdag, till glada lekar och sånger i – Paradiset – nemligen till en så benämnd hage på prestgården.

Den 6 afslutades terminen i socknens högre folkskolor, så wäl för gossar, som för flickor. Herr Kyrkoherden Ekblom, som öfwerwarade deras examina, förklarade sin belåtenhet med deras arbete och yttrade några hjertliga afskedsord, emedan han icke trodde sig widare komma att behålla den anställning som folkskoleinspektor, han under en följd af år innehaft. Wid examen i gosskolan hade man tillfälle att se rätt lofwande prof på slöjd, efter den korta tid, undervisningen i denna branch der meddelats. Twenne Furuhjelmska stipendjer à 20 mark tilldelades twenne fattiga flitiga elever i flickskolan. Af herr befallningsman Schalien hade dessutom wälwilligt förärats 30 mark, hwilka fördelades sålunda att en flicka erhöll en gåfwa af 10 mark, samt twenne flickor och en gosse 5 mark hwardera.

Wårsådden pågår, jorden säges wara särdeles lucker och lett redd, men ledsamt nog tyckes det på fälten finnas en myckenhet råttor, som hota utsädet. Gräs sticker upp, men det går långsamt, fåren ha redan en tid gått ute och kreaturen sucka mångenstädes af brist på foder eller gröngräs...

Skolavslutning i Tjuda pedagogi 1952   Bild:Sagalunds bildsamling

Publicerad 14.05.2016 kl. 00:30

Kimito bref. Åländska fiskare och Wärnepligtens våndor

2 maj 1884

Först den 1 maj smalt isen i wåra wikar och fjerdar, så att skötfisket kunde taga sin början, och redan förut rådde ifrig werksamhet wid skötstränderna, båtar reparerades och tjärades, skötor lagades och färgades, och det war som om strandbodarne waknat ur en lång wintersömn. Nu är också deras skördetid, sjön är den åker de plöja, och det gör en godt i hjertat att weta att mången som kanske under wintern swält nu får mätta sig med god föda. I dessa tider har ett par åländingar sökt arrendera fiskwatten, för att idka fiske med krokskötor, men man har befarat att dessa djupgående redskap skulle göra det öfriga skötfisket alltför stort afbräck. Jag wet ej om de lyckats i sina försök att få slå sig ned någonstädes. De skola erbjudit sig att i arrende erlägga 20 mark för hwarje sköta de utlägga.

Här i trakten råder fortfarande panik för wärnepligten, så att hwarje pojke, som närmar sig tjugutalet gör sitt yttersta att få plats på fartyg, för att slippa den grymma lotten att tillhöra fäderneslandets tappre förswarare. Att tala förnuft hjelper icke. Att sjömännen få slita ondt och nödgas lyda kommande äfwen de länder intet — det är sjelfpåtaget. Det behöfwes dock stundom blott ett par dagars tjenstgöring, på fartyg, der knuffar och handgripliga tillrättawisningar icke för den okunnige och tröge uteblifwa för att lära pojkarna den gamla leran, att ”styrman ä ilak om ock kapten ä beskelin*”. Det är slutligen heller icke så alldeles roligt att begifwa sig af, ehuru man söker hålla kuraget uppe och många förgråtna ögon följa fartygen, då de med hwita wingar så gladt gingo ur hamnen ty Gud allena wet hwilka af dessa som nu så hurtigt begynna seglatsen åter wälbehållna skola kasta ankar i hemmets säkra hamn. Skeppet far till fjerran länder — Gud wet när det återwänder”. Gud, hålle sin hand öfwer ”dem som på hafwet fara!”

Ett fromt bruk är här att sjömännen, innan de begifwa sig ut alltid gå till Herrans Bord, — hwem kan wäl säga, huru mången af dem någonsin mera skall göra det i hemsocknens kyrka, ty winningslystnad, äfwen äfwentyrslusta och listiga menniskor, locka så många att rymma från det fartyg hwilket för dem hem, så länge de trampa dess plankor, utgör liksom en del af hemlandet.

*) otydligt i vår förlaga


Besättning på "Laura från Kimito"  Bild: Sagalunds bildsamling

Publicerad 11.05.2016 kl. 11:10

Fiskars 1. maj 1899 / Fiskarsin vappu 1899

Fiskars den 1 maj 1899

Kära älskade mamma!

Hjärtligt tack för det efterlängtade brevet. I går var jag ej hos farbror Otto ty jag hade dejour i läsesalen, och ville ej försumma, då det så sällan kommer i fråga, förresten tror jag ej, att de tycka om att jag reser bort varje söndag.

Den 27 april på Karin Julins födelsedag hade vi främmande, ehuru festföremålet själv var frånfarande, vi hade mycket roligt. Efter supén sutto vi ungdomar omkring matsalsbordet åto apelsiner och drucko nalifka. Till slut måste vi dansa en schottis ehuru med dåligt samvete. Sedan gästerna vid 12 tiden hade avlägsnat sig sutto våra ungherrar, bergsrådinnan och jag väl en timme i koridoren och hörde på herr Wegelius, som sjöng roliga visor till gitarr, han är en mästare i den konsten.

Studenterna reste till Ekenäs igår, men kommer hem i dag, då vi ämnade ha en liten firning uppe på alphyddan, ifall vädret tillåter det.

 

Fiskars den 5 maj 1899

Nu måste jag berätta hur vi firade första maj här – Med anledning av det mindre goda vädret samlade vi oss i samlingslokalen, där sutto vi kring långa bord och drucko mjöd och åto struvor. – Alla som voro eller varit studenter hade sina mössor på sig, den som ändå hade haft en vit mössa. Herr Fager höll två utmärkta tal, det första fosterlänskt det andra handlade om glädjen som vandrar genom verlden. Herr Wegelius sjöng visor och spelade gitarr.

Anna

 

Karin von Julin framför ”alphyddan” på 1890-talet, hon har troligtvis tagit bilden själv med självutlösare. Stugan fanns på Flaggberget ovanför Stenhuset, den förstördes i en brand år 2006. Fotograf Karin von Julin, Fiskars museums bildsamling.

Alphyddan

Karin von Julin todennäköisesti itselaukaisimella ottamassa valokuvassa ”alppimajan” edustalla 1890-luvulla. Maja sijaitsi Flaggbergetilla Kivitalon yläpuolella, se tuhoutui tulipalossa vuonna 2006. Kuvaaja Karin von Julin, Fiskarsin museon kuvakokoelma.

 

Fiskars 1. toukokuuta 1899

Rakas äiti!

Suuret kiitokset kirjeestä jota jo pitkään odotinkin. Eilen en käynyt Otto-sedän luona koska olin päivystysvuorossa lukusalissa, enkä halunnut laiminlyödä vuoroani. Sitä paitsi en usko, että he pitävät siitä, että joka sunnuntai matkustan pois.

27. huhtikuuta Karin Julinin syntymäpäivillä oli vieraita, ja vaikka syntymäpäiväsankari itse ei ollutkaan paikalla, oli meillä oikein hauskaa. Illallisen jälkeen me nuoret istuimme ruokasalin pöydän ääressä syömässä appelsiinejä ja joimme nalifkaa. Lopuksi tanssimme schottista vaikka huono omatunto kolkuttikin. Kun vieraat 12 jälkeen olivat lähteneet, istuimme nuorten herrojen ja vuorineuvoksettaren kanssa tunnin käytävässä kuuntelemassa herra Wegeliusta, kun hän lauloi ja soitti kitaraa, hän on mestari siinä taidossa.

Ylioppilaat lähtivät eilen Tammisaareen mutta palaavat kotiin tänään. Aiomme juhlia ylhäällä alppimajassa jos sää sallii.

 

Fiskars 5. toukokuuta 1899

Nyt minun pitää saada kertoa, miten juhlimme täällä vappua. Sää ei suosinut, joten kokoonnuimme Lukaalille, missä istuimme pitkän pöydän ääressä. Joimme simaa ja söimme tippaleipiä. Kaikilla nyt tai aiemmin ylioppilaaksi päässeillä oli valkoinen lakki päässään, oi olisipa ollut oma lakki. Herra Fager piti kaksi mainiota puhetta, joista ensimmäinen oli isänmaallinen ja toinen käsitteli koko maailman läpi vaeltavaa iloa. Herra Wegelius lauloi lauluja ja soitti kitaraa.

Anna

Publicerad 27.04.2016 kl. 14:18

Fiskars brev. Riktigt hemmastadd

Fiskars den 22 mars 1898

Goda älskade Faster!

Så länge har jag tänkt skriva till Faster, men har på senaste tiden fört ett så kringflackande liv, att någon ordentlig brevskrivning ej blivit av för mig. Emellertid börjar jag trivas bra här, fastän det var konstigt först, alla arö så snälla mot mig. Jag bor hos bergsrådet Julins, och börjar redan känna mig riktigt hemmastadd.

Fiskars är ansett att vara ett mycket konstigt samhälle, fru Julin tycker ej heller om att jag är ute bland de andra, annat än då farbror Otto är med. Arbetet på kontoret är ingen konst, det enda är att kontorstiden är litet lång, från 7 på morgonen till 7 på aftonen med en timme ledigt för måltiderna, men jag är ju frisk och stark, så att nog står jag ut med det.

Vi hava landssorg nu, då vår avhållne Topelius icke mera finnes till. Hans begravningsdag här på Fiskars firades med flaggning på halvstång och musik av hornkapellet.

Anna

 

Fiskars Frivilliga Brandkår 1893. Sittande till vänster bergsrådet Albert von Julin. Mannen med skägg bakom honom är Linden som var smed på finsmedjan. Bild Fiskars museums bildsamling.

Fiskarsin vapaapalokunta 1893. 1. vasemmalta istumassa on vuorineuvos Albert von Julin. Hänen takanaan oleva parrakas mies on hienotaepajan seppä Linden. Kuva Fiskarsin museon kuvakokoelma.

 

Fiskars 22. maaliskuuta 1898

Hyvä Täti

Olen jo pitkään ajatellut kirjoittaa Tädille mutta olen matkustellut niin paljon että en ole ehtinyt kirjoittaa kirjettä. Kuitenkin olen jo alkanut viihtyä täällä, vaikka aluksi olikin outoa. Kaikki ovat kilttejä minua kohtaan. Asun vuorineuvos Julinin luona ja olen jo kotiutunut melko hyvin.

Fiskarsia pidetään omituisena yhdyskuntana. Rouva Julin ei pidä siitä että olen ulkona muiden kanssa, paitsi silloin kun Otto-setä on mukana. Konttorityö on sinänsä helppoa, mutta työpäivät ovat melko pitkiä, aamuseitsemästä iltaseitsemään ja tunnin tauot ruoka-aikoina. Mutta minähän olen terve ja vahva, joten selviän niistä kyllä.

Meillä on nyt maansuru kun Topeliusta ei enää ole. Hänen hautajaispäivänään täällä Fiskarsissa oli suruliputus ja torvisoittokunnan musiikkiesitys. 

Anna

Publicerad 12.04.2016 kl. 10:22

Kimito bref. Lärkor och sjöfart

21 Mars 1884

Lärkan har för första gången i år låtit höra sig här den 16 och wårens älskliga budbärarinna ej, som ofta förr, blifwit mottagen med köld och rusk, utan fått fägna sig åt sköna, soliga dagar. Den 18 inträffade ett starkt yrväder, så att snöplogarne, sällsynt nog i winter måste användas. Regnet och blåsten den 15 skickade emellertid bort snön, så att wi åter ha bart på slätterna och i byarne. I dag snöar det, så att man kan hoppas på bättre före.

Uti Kimito Sjömanshus, hwars område utgöres af alla sjöfart idkande kommuner i Halikko härad, funnos wid sistlidna års utgång inskrifna 9 skepp, 5 briggar, 31 skonertar, 14 galeaser, 9 jakter och 2 ångfartyg, eller tillsammans 70 ft. fartyg med 12.982 register-tons drägtighet. Af dessa fartyg hafwa under året blifwit försålde 4 ft. om 408 reg.Tons och 1 om 62 reg.Tons förolyckats. På resor inom Östersjön woro 2 om 605 reg.Tons, utom Östersjön 3 om 849 reg.Tons och hemma 60 om 11,058 reg.Tons.

Alla dessa här ofwan uppgifna fartyg äro öfwer 19 reg. tons; emellan 9½ och 19 reg. tons finnas 17 jakter och sumpar med en sammanlagd drägtighet af 335 reg. tons.

Under byggnad äro ett fartyg i Dragsfjerd och ett i Kimito, om circa 400 och 330 reg. tons drägtighet, hwilka komma att afgå från stapeln och segla under instundande sommar.

Tjenstbart sjöfolk fanns på resor 3 befälhafware och 31 sjömän, hemma 59 befälhafware och 376 sjömän, summa 469, af hwilka 411 gjort resor utom Östersjön.

Sjömanshuskassan hade wid årets början i behållning 7.464 mark 93 penni, årets inkomster utgjorde 2.471 mark 9 penni, årets utgifter, utbetaldte understöd 134 mark, öfrige utgifter 1.074 mark 82 penni, och besättningen wid årets slut war 8.727 mark 20 penni.

Wid sjömanshuset har till finska sjömanna pensionsanstalten inbetalts pensionsafgifter af, uti I klassen kofferdikaptener 1, à 60 mark, uti II klassen skeppare och styrmän 28 à 40 mark och III klassen sjömän 1 à 20 mark, summa 1.400 mark.

Fortuna från Västanfjärd 1918

Fortuna fr. Västanfjärd 1918    Fotograf Gunnar Sundvik

Publicerad 23.03.2016 kl. 12:56

Kimito-bref. ”Himmelstecken” och botemedel för hufwud- och tandwärk

11 mars 1884

Härligt winterwäder, solsken och månsken – hwad kan man rimligtwis mer begära denna tid på året? Äfwen ett ”himmelstecken”, dock icke af det förfärande slaget, hade wi den 29 februari tillfälle att betrakta: det nemligen, att nymånen och planeten Wenus trädde i omedelbar närhet till hwarandra, ”att matmodren kysste sin tärna”, hwilket owanliga fenomen gifwit upphof till åtskilliga funderingar.

Wid det nyss slutade wintertinget blefwo de trenne wåldswerkarne, som förlidne höst föröfwade missdådet å Brädö torp i Dragsfjerd, dömde att mista lifwet genom halshuggning. Den gamle torparen, som oaktadt sin höga ålder – han lärer wara öfwer åttatio år – med bössan sökte wärja sig, blef derwid af en af röfwarene så illa biten i ett finger, att han i följd deraf ännu är sängliggande och antagligen icke kommer att tillfriskna. Äfwen dottern skall ännu ha men af den misshandling, hon utstod.

Den 19 och 20 i denna månad kommer uppbörden af kronoskylderna, från Kimito med dess kapeller att försiggå å Kyrkby, och på samma gång skall äfwen uppbäras medlen för wägarnes underhåll wintertiden, och det efter en beräkning af 18 mark och 17 penni för mantalet. Förut hade hwarje gårdsegare i socknen att underhålla sin wägalott, så sommar- som wintertid; men för twenne år tillbaka öfwerenskoms att dela alla socknewägar i större sträckor, oberoende af den förra wägdelningen, som fortfarande består, hwarefter dessa wägsträckor öfwertogs af ploglag, som egde att ploga och underhålla dem.

Wid det sammanträde, som skall ega rum i Salo den 24 mars, kommer Kimito kommun att representeras af f.d. landtdagsmannen kapten Viktor Söderholm från Årrnäs och kapten Sjöblom från Påfwalsby Uppgård. Flertalet församlingsboar lärer finna bäst och lämpligast att gästgifweriet – hittills det enda i socknen – som nu är på Kyrkby, för framtiden förlägges till Påfwalsby, och att twenne mindre gästgifweriet inrättas å Lappdal och Strömma, – den åsigten har åtminstone från många håll uttalats.

Läkarefrågan hwilken, om en telegrafstation i Kyrkby höres heller icke ett ord, men en annan mera omfattande sak omtalas åtminstone, nemligen en tillämnad telefonledning från Åbo, genom Salo och Bjerno, samt via Strömma till Kimito, med ändstation i Kimito kyrkby. Denna ledning skall wara afsedd att kosta 20.000 mark, och för alla trådar, som anknyter sig härtill och kostnader beräknad till 100 mark. Att den betydliga summan blir tecknad wågar man wäl knapp tro, men allwar med förslaget skall det wara.

Helsotillståndet inom socknen har i allmänhet warit godt, hwilket är en så mycket större anledning till tacksamhet, som i en närgränsande församling – Finby – där så väl tyfus som skarlakansfeber och en hostsjukdom warit gängse.

Den 4 mars sköt rusthållaresonen Viktor Hollmen en räf i den f.d. Skarpböle brinken. Räfwar ser man dessa tider ofta och Mickel tyckes wara ganska oförfärad och solar sig ogeneradt och sätter sig trankilt att taga den resande som färdas på landswägen, i ögnasigte.

Lifwet är tywärr fullt af we och wånda af mångfaldigt slag och den som wet af ett medel att – äfwen i minsta mån – lindra något af dess elände bör ej försumma att omtala det, och derför will jag nu genast omnämna ett botemedel för hufwud- och tandwärk, som här af många blifwit pröfwadt och wisserligen ej befunnet ”oswikligt”, som det föregifwes wara, men dock ”särdeles werksamt”. Medlet är det s.k. Menthol, som i små kapslar inlagda läglar säljes, som jag tror på första apothek. Will man anwända medlet mot hufwudwärk, så bestryker man med käglan pannan och nacken och upprepar det, då den lindriga sweda som uppstår efter gnidningen upphört, åter igen om flere gånger lindrigare huwudwärk förswinner derigenom oftast fullkomligt och swårare wärk blir dräglig. För tandwärk bestryker man på samma wis kinden med käglan. Eder korresp. har åtskilliga gånger sett ängsliga misstrogna miner klarna, då det ringaktade medlet plötsligt borttagit plågan. Den stickning, man wid begagnandet af Menthol känner i ögonen, behöfwer man ej frukta, ty den går hastigt öfwer och skadar icke.

I onsdag infaller en bemärkelsedag. ”Sådant wäder som det är Gregorii dag, den 12 mars, sådan wäderlek blir det under höbergningstiden”, heter det. Detta är åter ett af de gamla märkena, som antingen slå in eller – slå felt. Den som lefwer får wäl se.

Gästgiveriet i Kimito kyrkoby på 1920-talet

Publicerad 11.03.2016 kl. 00:30

Anna kommer till Fiskars / Anna saapuu Fiskarsiin

Fiskars den 20 mars 1898 (på finska nedan)

Kära lilla syster!

Ja, på Fiskars hamnade jag nu slutligen och börjar nu känna mig ganska hemmastadd. Först kände jag mig mycket bortkommen och försagd men det börjar gå över, mitt vanliga kurage tror jag ändå ej att jag får tillbaka. Jag längtade så förskräckligt först då jag kom hit, så att farbror Otto tyckte det var riktigt tråkigt att han övertalat mig att antaga platsen.

Julin äro utmärkt vänliga mot mig, men nog har jag litet respekt för bergsrådinnan. Hon är litet à la Calla, men mycket gedignare och präktigare. Fröken Karin har varit hemma ett par veckor, hon är mycket söt, glad och trevlig.

Fru Sara Indrenius (den gifte dottern) och hennes man hava varit på besök. Hon var mycket söt och han såg trevlig ut. Jag får här se så mycket främmande människor, det är svårt för mig, som är ganska blyg, men nog gör det gott att vara ute. I fredags på bergsrådets namnsdag var det bjudning här och ganska mycket folk, fastän det var ett sådant väder. Roligt var det att träffa Hallbergs, det var som hemlandstoner. Herr Björkenheim var även här, han är nu nästan skallig, och ser för övrigt ut som en ”grilljanne”. På en bjudning hos Forstmästarn har jag varit för farbror Ottos skull, annars har jag ej alls varit tillsammans med Fiskarsbor, bergsrådinnan vill att jag skall hålla mig ifrån hela sällskapet och det är nog det allra bästa.

syster Anna

Stenhus

Anna Bäckström bodde i Stenhuset tillsammans med värdfamiljen bergsrådinnan Sophie och bergsrådet Albert von Julin. I förgrunden tre okända män. Foto: Fiskars museums bildsamling/ C.J. Malmberg 1865/1868.

Anna Bäckström asui Kivimuurissa isäntäperheen eli vuorineuvoksetar Sophie ja vuorineuvos Albert von Julinin ja heidän lastensa kanssa. Etualalla kolme tuntematonta herrasmiestä. Kuva Fiskarsin museon kuvakokoelma, C.J Malmberg 1865/1868.

 

Fiskars 20. maaliskuuta 1898

Rakas pikkusisko

Niin päädyin viimein Fiskarsiin ja nyt alan tuntea itseni aika kotoisaksi täällä. Aluksi tunsin itseni hyvin ujoksi ja epävarmaksi, mutta se alkaa vähitellen mennä ohi. Normaalia rohkeuttani en kuitenkaan taida enää saada takaisin. Ikävöin niin kauheasti aluksi kun tulin tänne, että Otto-setä oikein pahoitteli sitä, että hän ylipuhui minut ottamaan paikan.

Julinit ovat olleet erinomaisen ystävällisiä minua kohtaan, mutta vuorineuvoksetarta kohtaan tunnen kyllä kunnioitusta. Hän on kuin à la Calla, mutta paljon aidompi ja prameampi. Karin-neiti on ollut kotona pari viikkoa. Hän on oikein viehättävä, iloinen ja mukava.  

Rouva Sara Indrenius (naimisiin mennyt tytär) ja hänen miehensä kävivät vierailulla. Hän oli oikein viehättävä ja hänen miehensä vaikutti mukavalta. Näen täällä paljon vieraita ihmisiä mikä on minulle vaikeaa, kun olen aika ujo. Mutta kyllä se tekee hyvää. Perjantaina vuorineuvoksen nimipäivänä täällä oli kutsut ja melko paljon ihmisiä, vaikka oli sellainen sää. Oli oikein hauska tavata Hallbergit, se oli oikein kotoisaa. Herra Björkenheim oli myös täällä. Hän on nyt melkein kalju ja näyttää keikarilta. Metsänhoitajan kutsuilla olin Otto-sedän vuoksi, muuten en ole ollut fiskarsilaisten parissa. Vuorineuvoksetar haluaa, että pysyn seuraelämän ulkopuolella ja se on kyllä kaikkein parasta.

siskosi Anna

(vapaa suomennos alkuperäisestä ruotsinkielisestä kirjeestä)

Publicerad 29.02.2016 kl. 14:26

Soldattorpet på Stundars

Lillmälö Nytorp den 13 januari 1993

Bästa Peter

Mest skall det handla om soldattorpet. I telefon kom vi visst överens om att det skulle räcka enbart med spisel utan bakugn. Men nu ser jag i alla förordningar att det också krävdes en bakugn. Och detta var helt naturligt, ty soldattorpen anlades ofta på byns utmark, varför man inte kan tänka sig att soldathustrun skulle kunna transportera deg och attiraljer ”granngårds”. I Päran fanns ett 1700-talstorp ”Lilla Marhult”, och dit ledde inga vägar. Och mellan torpet och Rimalvägen låg den sanka Brakmaren. Vi är sålunda tvungna att förse soldattorpet med en väl tilltagen eldstad. Vill vi att råspisen – med tillhörande bakugn – skall vara autentiskt sjuttonhundratalsmässig, så bör själva spiselhällen bestå av gråsten, grovhuggna stenblock som bildade ”spisstejning”. Någon gjutjärnshäll eller – platta skall alltså inte finnas på soldatens spis, ty de äldsta spishällarna kom i bruk i Solf först vid 1800-talets mitt. Den äldsta daterade fanns vid ”Kungens” 1857 och den allra äldsta – från Gävle – har Du.

Nu ställs vi inför frågan, var skall vi hitta den rätta modellen till soldatens spis? Vid f.d. Maria Sunds stuga på Mobacken, som torde stå kvar och vara i systrarna Snickars pensionsstiftelses ägo finns den gamla spisen kvar? Den har visserligen förminskats något på 1800-talet, men om man betraktar golvtiljorna – om de ursprungliga finns kvar – kan man få en uppfattning om den ursprungliga råspisens ansenliga storlek. Om du vänder Dig till Håkan Berg kan han helt säkert ordna så att Du får ta Dig en titt på spisen. Hälsa honom från oss. I Maria Björs stuga på Munsmo Holmen fanns en präktig råspis med en gråstenshäll, men den blev tyvärr moderniserad. Kanske gråstenarna finns kvar utanför stugan? Fråga Margit Holm. I Rimal finns ju givetvis ”Råttfellons” spissten kvar, men den är ju för liten för soldattorpets spis. Men kanske den kunde duga som hörnsten? En fin gråstenshäll hade den bortrivna gamla stugan på Kalvholmen i Vallgrund. – Den som jag så ofta berättat om – Kanske t.ex. Stig Hellstrand kunde ta reda på om den ligger kvar på sin ursprungliga plats? Invid ”Sånbois” i Rimal stod en backstuga med en väldig spis. Den är riven, men kanske den hade gråstenshäll som finns kvar? Jag minns inte. Alltså här möter oss ett stort problem – om vi vill visa upp ett soldattorp sådant det såg ut på 1700-talet – spisen. Men det är klart. De rätta spisstenarna måste man hitta efter alla bortrivna soldattorp och backstugor. Kanske Du kunde få Kevin att skriva en vädjan efter en dylik ”klenod” i Vbl?

Hur som helst. Låt oss gemensamt försöka återskapa ett sjuttonhundratalstorp på Stundars. Jag hjälper mer än gärna till med arkivuppgifter.

 

Helt visst räcker det mer än väl med detta? Återkommer gärna.

Med bästa hälsning

Gunnar

 

Publicerad 19.02.2016 kl. 17:22

Kimito-bref. Fastlagsyra och möjligheten att sända konterfej till sin älskade

25 februari 1884                                                                                                              Knappt någonsin torde wäl fastlagsyret wara wälkomnare än i år, och halkan har i sanning warit lifsfarlig, i lördags hade en stackars gumma olyckan att falla och afbryta sin arm, och många andra fall, ehuru ej med så olycklig påföljd ha omtalats. Wäglaget har också genom den snö, som i går föll, något förbättrats och det var wäl behöfligt, då man färdades här ömsom på glashal isgata ”rimm” eller bara sanden; och de af kimitobon synnerligen omtyckta ”ginwägarne” ha i synnerhet warit halsbrytande.

Åkrarne ha nästan allmänt warit bara eller fläcktals öfwerdragna med snö men hittills sett ganska gröna ut; mången har dock med bekymmer tänkt på huru det efter en winter som denna i wår skola se ut. Fisket har, efter hwad det förstodes, oaktadt den swaga sidan, warit alldeles owanligt gifwande; så omtalas att man en gång i ett warp erhållit 40 tunnor ströming. Priset på fisken skall i allmänhet då ha varit 40 penni kappen, samt någon gång nedgått ända till 20 penni. Sedan termometern under senaste weckan redan wisat några grader under noll ha isarne dock blifwit mindre wådligt; man färdas äfwen allmänt på dem, till och med hela wägen mellan Kimito och Åbo, men att Lappdals isen skall warit osäker, ha flere resande omtalat.

En på Långholmen, i närheten af Lappdal, boende fiskare hade utfunderat det samma som sedermera fanns uppgifwet i Åbo Underrättelser angående det föregifna maskregnet, – nemligen att larfwerna ej kommit ur luften, utan upp från jorden, och det på den grund att den sett sådana i massa både på sin holme och Kimitolandet, men ingenstädes på isen, och om de följt med regnet borde de ju äfwen nedfallit på isen. Fruktan för ängsmask i sommar har här af flera uttalats i anledning af dessa på många ställen i trakten observerade maskar.

Läsförhören fortgå sedan flera weckor; för ett par år sedan gjordes af presterskapet försök att stäfja de storartade kalasen som dervid hållas, men försöket strandade mot gammal häfdwunnen syn.

Någonting af synnerligt intresse är just icke att härifrån förtälja; att socknens unga sjömansbrudar nu ha tillfälle att sända konterfej till sina bortawarande fästmän är dock wigt för dem högwigtigt. En fotograf Hansen erbjuder nemligen för närwarande sin tjenst å Engelsby Södergård, dagligen både i klart och mulet wäder – yrwäder bör undwikas”, heter det dock i hans kungörelse. Wi wilja hoppas att han lyckas bättre än hwad med en hans föregångare härstädes för några år tillbaka war fallet, då dennes bilder woro mestadels utan ögon och så förskräckliga, att de bortawarande fästmännen alls icke igenkände sina flammor, eller också funno dem märkwärdigt ”förfulade”.

Wid utdelningen af fattigunderstöd Kyndelsmessodagen skall en gumma infunnit sig i sockenstugan för att utösa sin wrede öfwer socknens myndigheter samt derwid slagit omkull ordförandens i kommunalstämman bläckhorn och fört ett så förfärligt owäsen att hon, då förmaningar icke hjelpte, måste ledas ur salen – derwid ”Blubergskan” tappert förswarade sig med sina naturliga wapen, naglarne. Gumman lärer alltid haft ett swårt sinne, och har sedan hösten varit inackorderad på kommunens bekostnad, emedan hon ansetts wara rubbad till förståndet.

Socknebiblioteket, som haft sin plats på pedagogbostället i Tjuda by, är nu flyttad till skolhuset, och skolläraren Stark lärer wälwilligt åtagit sig att wara bibliotekarie. Biblioteket har hittills knappt alls varit anlitade, och på grund deraf har under många år ingenting blifwit gjordt för dess förkofran. Nu lärer skolbarnen, som fått läslust flitigt låna böcker derifrån och det är wisst godt och wäl blott de ej försumma lexorna, men en fara förefinnes likwäl derwid, nemligen den att alla böcker derstädes icke utgöra en lämplig läsning för barn. Detta bibliotek, hwartill medel genom ett 1865 föranstaltadt lotteri samlades, har existerat sedan dess. De böcker, som för det samma inköpts, äro af religiöst innehåll eller underwisande, fosterländska och wäl walda, men wälwilliga personer, skänkte då det grundades böcker dertill, bland dem framlidne grefwe G.B. Armfelt, deribland noveller och dylikt. Äfwen bland werkligt förträffliga saker – exempelwis ”Kyrkogårdens Genius”, en af I.R. Lindblad från franskan öfwersatt berättelse – finnes mycket, som icke af barn kan med nytta läsas, hwarför också skollärarinnan nödgats konfiskera sådana böcker, då hon funnit dem i sina flickors händer. I flickskolan finnes dessutom ett eget litet godt bibliotek.

Angående läkarefrågan hörs ännu ingenting, men mången menar att det vore en god lösning på den samma, om kimitoboarne gingo in på att läkaren finge bo på Dahlsbruk, men skyldighet att en gång i weckan ”komma upp till Kimito Kyrkby. Finbyboarne skola, efter hwad det förljudes anse det af dem begärda tillskottet till läkareaflöningen, 500 mark, för stort.

Ännu ligga fartygen inisade, men det räcker kanske icke länge, innan skeppsfarten åter tager sin början, att man icke för den gör sig synnerligen inlende förhoppningar, derom wittnar det förhållande att wid den auktion, som den 24 januari å Kyrkby hölls på fartygsdelar, högst få spekulanter infunnit sig och blott briggen Wilhelm” af handlanden Bloo från Dragsfjerd inropades för 150 mark.

 

Konterfeja sig = Att låta sig fotograferas

Publicerad 25.02.2016 kl. 10:38

Fiskars 1898

Ett hurdant samhälle mötte Anna i Fiskars år 1898?  (teksti suomeksi alempana)

År 1898 sprudlade Fiskars av liv med omkring 250 anställda och hela brukssamhället omfattade cirka tusen invånare. Byggnadsbeståndet och vägnätet såg vid den tiden ungefär ut som det gör idag. Från Mekaniska verkstaden, Gjuteriet, Manufaktursmedjan, Valsverket och Finsmedjan hördes hamrarnas dån och rök sipprade från skorstenarna.   

Kvinnorna skötte dagliga sysslor som att byka vid åstranden och odla i trädgårdstäpporna. Arbetarfamiljerna bodde i arbetarbostäder en bit bort från den livliga bruksgatan. Bostäderna var trånga eftersom det fanns många barn. På bruksgatan tog man sig fram till fots eller med häst och kärra. Brukets egen Lill-bässe tuffade fram längs den smalspåriga järnvägen. Ljud, dofter och händelser omgav nejden. 

En ny tid hade börjat: Fiskars verkstäder och Samlingslokal försågs med elbelysning. I bruket fanns också telefoner och telegrafstation. En del av barnen gick i skola och i Lokalen fanns ett lånebibliotek. Bruket hade en egen Minuthandel, ett lasarett och apotek. 

I mars år 1898 flyttar kontoristen Anna Bäckström till Fiskars. Vi väntar på hennes brev med iver! 

 

Till vänster Stenhuset och till höger Brukskontoret på Fiskars ca. 1900. En av kvinnorna i förgrunden Sara von Julin. Fiskars museums bildsamling, fotograf Karin von Julin.

Fiskars ca 1900

Vas. Kivitalo ja oik. ruukinkonttori Fiskarsissa noin vuonna 1900. Yksi etualalla näkyvistä naisista on Sara von Julin. Fiskarsin museon kuvakokoelma, kuvaaja Karin von Julin.
 

Millaiseen yhteisöön vuonna 1898 Fiskarsiin saapunut Anna oikein tulikaan?  

Vuonna 1898 Fiskarsissa riitti vilinää ja vilskettä, sillä ruukissa oli töissä n. 250 ihmistä ja koko ruukkiyhteisössä asui noin tuhat ihmistä. Ruukin rakennuskanta ja keskeiset tiet olivat jo tuolloin pitkälti samannäköiset kuin tänäkin päivänä. Savua tupruttivat ja kovaa ääntä pitivät konepaja, valimo, manufaktuuripaja, valssilaitos ja hienotaepaja.  

Naiset hoitivat monia askareitaan, kuten pyykkäsivät jokirannassa ja hoitivat kasvimaitaan. Työläiset asuivat pienissä asuinnoissaan hieman edempänä ruukinraitin vilskeestä. Asunnot olivat ahtaita sillä lapsia oli paljon. Ruukin raitilla liikuttiin hevoskyydillä ja jalan. Ruukin omaa rautatietä pitkin puksutti Pikkupässi-veturi. Äänet, tuoksut ja tapahtumat täyttivät tienoon.

Uusi aika oli jo koittamassa: Fiskarsin työpajoihin ja seurantalo Lukaalille oli tullut sähkövalaistus, ruukissa oli puhelin ja lennätin. Osa lapsista kävi koulua ja Lukaalilla oli lainakirjasto. Ruukissa oli oma kauppa Minuthandeln, lasaretti ja apoteekki.  

Maaliskuussa 1898 ruukkiin saapuu konttoristi Anna Bäckström. Innolla odotamme hänen kirjeitään!
 

Källor/lähteet:  

Pojo lokalhistoriska arkivs och Fiskars museums forskningsmaterial, bl.a. Minuthandeln i Fiskars 

Paul Fager: Minnesblad ur Fiskars bruks historia 1649-1899. Helsingfors 1899. Aktieb. F Tilgmanns bok- och stentryckeri.  

Fiskars 1649 – 360 vuotta Suomen teollisuuden historiaa. Toim. Arch Design Oy: Barbro Kulvik, Antti Siltavuori. Raasepori 2009. Kolmas uudistettu painos.  

Irina Matvejew: Kotiseutumme Fiskars, Selostus Fiskarsin ruukista ja museosta. Tammisaari 1981. Ekenäs Tryckeri Ab.

 

Publicerad 11.02.2016 kl. 11:44

I museipressen bloggen publiceras tre historiska personers brev under ett kalenderår.

Anna Bäckström beskriver Fiskars bruk ur en kontorists ögon. Fanny Forsman är ÅU:s korrespondent på Kimitoön. Gunnar Rosenholms text handlar om uppbyggnaden av ett soldattorp. 

I samarbete Fiskars museum, Sagalunds museum och Stundars.

Museipressen-blogissa kolme historiallista henkilöa kirjoittavat kirjeitä kalenterivuoden mukaisesti. Yhteistyössä Fiskarsin museo, Sagalundin museo ja Stundars.

 

 

Fanny Forsman

Presentation av Fanny


Anna Bäckström

Presentation av Anna


Gunnar Rosenholm

Presentation av Gunnar