Ett äkta soldattorp?

Gunnar Rosenholm vädjar om att soldattorpet skall bli autentiskt uppbyggt

 

Lillmälö den 14 februari eller ”Alla hjärtans dag” 1993

 

Bästa Peter

Efter vad jag förstod, då vi senast pratades vid i telefon, skulle soldattorpet närmast bli ett nytimrat hus av gammalt timmer, visserligen med exakta mått, tagna från ett ”äkta” soldattorp, m.a.o. vi skulle bygga en kopia av detta torp. En pastisch, som vi skulle marknadsföra som ett soldattorp från svenska tiden. Och i god tro skall alltså museiverket delfinansiera detta ”museibygge”. Jag finner inga motiv för ett sådant bygge.

Då ni byggde upp ”Smedens stuga”, nödgades ni också då konstatera, att en stor del av hustimran var fördärvad av förruttnelse. Och likväl, med vilken omsorg, jag skulle vilja nyttja ordet ömhet, byggdes inte huset upp till ett ”dokument”. Du sände mig många fotografier av huset i olika byggnadsstadier, och då jag såg de av Eur ”märkta” stockarna jämsides med de nyinsatta, med ett mästerligt utförande dessutom, gladdes jag och tänkte: ”Nu är Stundars i trygga händer”, evad som gäller byggandet av de återstående femtio husen”.

Mitt förslag är därför – egentligen är det fråga om en vädjan från min sida. Rada upp det nedrivna husets väggar skilt för sig, om de nu har blivit ordentligt uppmärkta? Då går det lätt att konstatera, huruvida huset kan räddas. Låt vara att detta måste ske med mycket – och ändligt mycket tålamod, arbete – men då kan vi verkligen redovisa ett räddat soldattorp från 1700-talet. De många iskarvade stockbitarna skulle bara visa att man inte skytt någon möda att återställa huset i dess forna skick.

 

Soldattorpet rivs I RunsorSoldattorpet rivs i Runsor

 

Du nämnde att en vägg var fullkomligt förstörd? Visserligen kan den inpassas med de fyra övriga, mellanväggen medräknad, m ni klarar knutarna? Hänsyn måste då tas, så att dörr och fönster erhålles exakt samma plats som tidigare. Det är då de andra väggarna, som absolut inte får förkortas eller förlängas, som skall bestämma över den nyinsatta väggen. Kan man dessutom lägga – de sannolikt bevarade och oanfrätta – översta väggstockarna in i ”nytimran” vore mycket vunnet.

Hur som helst, ta Dig nu en ordentlig funderare på saken. Och förtörnas inte på mig. Jag är snart borta, men husen står kvar. Detta kanske alltför ”melodramatiskt” uttryckt!

Med bästa hälsning

 

Gunnar

Sänd, sedan Du beskådat det, fotot tillbaka till mig! Allt blir sämre, också maskinskrivningspappret! Ur led är tiden!

Publicerad 11.08.2016 kl. 11:26

Allmänt om Soldattorpets inredning

Bästa Peter

Stort tack för kalendern, vars bilder – utom hästräfsan – imponerade stort. Med intresse läse jag ”avhandlingen” om primärskolan. Skall återbörda den vid vårt nästa Solfbesök, om inte tidigare.

Låt oss sedan diskutera soldattorpet, som ju kommer att visa den äldsta interiören av alla Stundarsstugor, rena sjuttonhundratalet. Därför bör:

Spisen (stacken) vara av natursten och ha mindre höjd än de övriga museistugornas spisar.

Väggarna bör vara nakna, alltså bör stockarna synas och helst borde de vara mörka av ålder och rök. Därför bör väggarna återspegla ett fullödigt timmermansarbete. Viktigt är att ta reda på hur nåtarna är fyllda. I Ingen händelse får det ske med träull, vilket oktoberplanschen visar. Kanske Du hittar prov av soldattorpets stockar? Eventuellt kan väggarna målas med limfärg och stänkmålas, alltså direkt på stockväggen. Har Du i sockenmagasinet påträffat den stockbit med dekor, som jag berättade om i ett tidigare brev?

 

De enskilda möbelpjäserna borde vara få, tidsriktiga och helt omålade eller blå, absolut ingen mahognyfärg kan godtas. Har Du hittat underrede till det gamla kärlskåpet? Högsängen måste väl rekonstrueras, varvid man bör minnas att den skall vara kortare än museets andra högsängar. Kanske jag senare kan ge ett exakt mått. Jag återkommer senare till möblerna, men bra vore det om Du får tag i en riktigt gammal vävstol. I så fall sätter vi upp en vadmalsväv.

Väggbänkarna bör absolut vara öppna.

Ugnsfönstret kan vara mindre än de övriga.

Brödåsarnas, ”kleåsan”, måste finnas, och de bör gå från mellanväggen och fram till gavelväggen, alltså inte korta som i skomakarstugan.

En äkta sjuttonhundratals innerdörr – i tiden köpt av Anders Bergström i Rimal för min sommarstuga och senare återbördad till Stundars – borde finnas på Stundars, på ”Finnas” stugvind. Den är blåmålad på ena sidan och har ”orrstjärtsgångjärn”. Den borde tvättas ren och insättas i soldattorpet.

---

Nu torde det räcka för den här gången. Jag håller väl även en paus, ty grannhuset, Sandgärdan, kräver mycket av mig som timmerman, snickare, murare och målare. Resultatet torde bli därefter.

Med bästa hälsningar

Gunnar

Publicerad 27.06.2016 kl. 14:07

Väggbänkarnas utseende och kärlskåp i Soldattorpet

Nytorp den 15 januari 1993

 

Bästa Peter

Jag kommer här med några ”synpunkter ”, då det gäller att skapa ett så ”äkta” soldattorp som det bara är möjligt. Den här gången gäller det att diskutera väggbänkarna och inredningen. De förra har nästan alltid i museala sammanhang rekonstruerats fel, m.a.o. man har tillmätt allmogebyggnadernas ”kistbänk” en alltför hög ålder. I själva verket gjorde den sitt intåg i de svenskösterbottniska bondstugorna tidigast först vid 1800-talets mitt. ---

Att vårt soldattorp, som skall visa en interiör från 1700-talets slut torde sålunda vara en självklarhet. Men var skall vi få modell till själva sittplankan och dess ben? Och hur såg mullbänksstocken ut, i vilken benen var intappade? Kanske Bragegården kunde ge besked härom, ehuru den har mullbänkarna helt täckta av golvet – vilket ju är helt försvarligt, emedan det här inte är fråga om ett museum utan om en förenings samlingslokal. Louko gård invid Vasastjernas stenhus – museum i Gamla Vasa har visserligen några bänkstumpar, men benen verkar inte att vara ”vakart krysa”. – Innertaket borde vara mörkbrunt av ålder och ugnsrök och inte vitmenat. Vidare saknar fönsterna fönsterbräden. Stugan är avbildad i Vasa stads historia I, sid 254-255.

 

 

En hjälp i nöden kan vi kanske få, nämligen från ”Herris” eller Mukaris i Pundars. Lillstugan är ju från 1700-talet och förhoppningsvis alltjämt i oförändrat skick? Där kunde Du få reda på mullbänkens bredd, mullbänkens mot golvets liggande stocks utseende och höjd över golvet. Kanske det skyddande näverlagret finns kvar? I så fall, vilken sida vänds mot mullbänken? Dessutom kunde Du få reda på hur stockarna i väggen behandlats, alltså nåtarna etc etc etc. Huset är ju helt unikt. Men hur kommer Du dit? Kanske Ellen Mukari är villig att öppna ”klenodens” dörrar eller henens svåger. Gösta Holm i Voitby. Eller kanske Ellens systerson Kaj Holm i Voitby? Lycka till.

Ännu en sak är fin i ovannämnda stuga, och det är spjällskjutarna, för att inte tala om mellantaket.

Sedan skulle jag vilja diskutera övriga detaljer i soldattorpets fasta inredning och möbelpjäserna. Då det gäller golvet, borde ni försöka få tag i så breda golvtiljor som bara är möjligt. Bräden och bjälkar i mellantaket bör få en möjligast mörkbrun ton medels garvsyra, som ger det äktaste utseendet, eller valnötsbets. Man kan även svärta taket med brinnande näver i en burk, som förs av och an under taket. – Givetvis måste man ha en brandspruta i närheten.

Sedan kommer vi till de övriga möbelpjäserna. Bordet – hos Aina Nyberg – har jag redan skrivit om. Lyckligtvis kan vi kanske rekonstruera  ”tjäärilskåpe”. Från ”sasi-Erkas” stuga på Mobacken – nu Stundars snickarstuga – tog jag vara på nedredelen – skänken – som fått den öppna hyllan bortsågas. Skåpet är mycket gammalt, ty dörren är närmast en lucka. Skåpet är gråmålat, men vad som döljer sig under detta färglager, vet jag inte. Jag anser, att någon sakkunnig tar fram ursprungsfärgen och komponerar in den öppna kärlhyllan. Ju äldre ett skåp är dess mindre är dess dörr. Skåpet är alldeles säkert från 1700-talet, och skulle passa alldeles ypperligt i soldatens stuga. Var finns det nu? Jag har ett vagt minne, att Margit Holm placerade det i frianboden vid ”Blekkslagaris”? Ungefär så här ser det ut:

 

 

Kärlskåpet som det förverkligades i Soldattorpet

 

Då jag fortsatte att bläddra genom mina folkloristiska anteckningar, hittar jag ytterligare en traditionsuppteckning, meddelad av Vendla Snickars på Mobacken – fel i ”Kåppabyn” och enligt den hade man ”väggbänkar som var öppna framtill, så att mullbänken syntes, och dessa bänkar hade svarvade ben och saknade ryggstycke”. I samma veva plockar jag fram ÖHM:s ”Museer i Österbotten” och finner där på sidan 42 en bild av Laihela museum och en väggbänk med svarvade ben? – Själva väggbänken hör nog dock hemma i finska Österbotten.

 

Nog är Du väl ganska trött vid det här laget, varför jag slutar

Med bästa hälsningar,

Gunnar

Publicerad 21.06.2016 kl. 12:05

Soldattorpet på Stundars

Lillmälö Nytorp den 13 januari 1993

Bästa Peter

Mest skall det handla om soldattorpet. I telefon kom vi visst överens om att det skulle räcka enbart med spisel utan bakugn. Men nu ser jag i alla förordningar att det också krävdes en bakugn. Och detta var helt naturligt, ty soldattorpen anlades ofta på byns utmark, varför man inte kan tänka sig att soldathustrun skulle kunna transportera deg och attiraljer ”granngårds”. I Päran fanns ett 1700-talstorp ”Lilla Marhult”, och dit ledde inga vägar. Och mellan torpet och Rimalvägen låg den sanka Brakmaren. Vi är sålunda tvungna att förse soldattorpet med en väl tilltagen eldstad. Vill vi att råspisen – med tillhörande bakugn – skall vara autentiskt sjuttonhundratalsmässig, så bör själva spiselhällen bestå av gråsten, grovhuggna stenblock som bildade ”spisstejning”. Någon gjutjärnshäll eller – platta skall alltså inte finnas på soldatens spis, ty de äldsta spishällarna kom i bruk i Solf först vid 1800-talets mitt. Den äldsta daterade fanns vid ”Kungens” 1857 och den allra äldsta – från Gävle – har Du.

Nu ställs vi inför frågan, var skall vi hitta den rätta modellen till soldatens spis? Vid f.d. Maria Sunds stuga på Mobacken, som torde stå kvar och vara i systrarna Snickars pensionsstiftelses ägo finns den gamla spisen kvar? Den har visserligen förminskats något på 1800-talet, men om man betraktar golvtiljorna – om de ursprungliga finns kvar – kan man få en uppfattning om den ursprungliga råspisens ansenliga storlek. Om du vänder Dig till Håkan Berg kan han helt säkert ordna så att Du får ta Dig en titt på spisen. Hälsa honom från oss. I Maria Björs stuga på Munsmo Holmen fanns en präktig råspis med en gråstenshäll, men den blev tyvärr moderniserad. Kanske gråstenarna finns kvar utanför stugan? Fråga Margit Holm. I Rimal finns ju givetvis ”Råttfellons” spissten kvar, men den är ju för liten för soldattorpets spis. Men kanske den kunde duga som hörnsten? En fin gråstenshäll hade den bortrivna gamla stugan på Kalvholmen i Vallgrund. – Den som jag så ofta berättat om – Kanske t.ex. Stig Hellstrand kunde ta reda på om den ligger kvar på sin ursprungliga plats? Invid ”Sånbois” i Rimal stod en backstuga med en väldig spis. Den är riven, men kanske den hade gråstenshäll som finns kvar? Jag minns inte. Alltså här möter oss ett stort problem – om vi vill visa upp ett soldattorp sådant det såg ut på 1700-talet – spisen. Men det är klart. De rätta spisstenarna måste man hitta efter alla bortrivna soldattorp och backstugor. Kanske Du kunde få Kevin att skriva en vädjan efter en dylik ”klenod” i Vbl?

Hur som helst. Låt oss gemensamt försöka återskapa ett sjuttonhundratalstorp på Stundars. Jag hjälper mer än gärna till med arkivuppgifter.

 

Helt visst räcker det mer än väl med detta? Återkommer gärna.

Med bästa hälsning

Gunnar

 

Publicerad 19.02.2016 kl. 17:22

Soldattorpet på Stundars timras upp

Lillmälö den 31 augusti 1992

 

Bästa Peter

Måttet Du angav på soldattorpet stämmer helt överens med de uppgifter jag funnit i olika krigshistoriska verk. Även donatorn Waxlax uppgift måste ju tillmätas ett ”dokumentärt” värde. Kanske även pensionerade polisen Aura i samma by kunde komma med kompletterande uppgifter? – Han var förövrigt jämte andra ”lejon” en gång och talkoarbetade på Stundars.

Sannolikt härstammar huset från 1700-talets andra hälft. Tänk om timran blivit daterad i någondera röstet? Sedan brädfodringen – eller eventuella tapetlager – avlägsnats, kan Du ur timran utläsa husets historia. – Tag vara på eventuella tapetprov, samtliga lager. Att huset har långfarstu och åtminstone ingen ursprunglig kammare, tyder på hög ålder.

Viktigt är, att Du från timran försöker få reda på, vilka dimensioner de ursprungliga fönsterna haft. Tidigast hade fönsterna en rektangulär form, något som Du kan konstatera att gäller för Louko sextonhundratals gård vid Wasastjerna huset i Gamla Vasa. Och här kommer jag med något överraskande. Då ”Finnas” revs kunde jag – om jag nu inte minns fel – till min häpnad konstatera att åtminstone framstugans ugnsfönster hade haft en rektangulär form. Detta kan Du ju konstatera, om Du försiktigt avlägsnar brädfodringen på det aktuella stället. Jag vågade likväl inte återskapa detta fönster lika litet som spisen, främst för den usla ekonomin. – Bl.a. måste vi tigga pengar av Martaföreningen, som till oss avstod hela sin byggnadskassa. Om framstugan i framtiden inreds till ”hållstuga” borde såväl fönstret som spisen ”återkomma”.

Omkr. sekelskiftet 1800 hade fönstret erhållit en i det närmaste kvadratisk form, vilket ju är fallet med ”Råttfellons” fönster, som har varit de ursprungliga på Pundars lillstuga. – Jag hittade dem på husets vind -. Märkligt nog besitter nämnda hus ett mycket ålderdomligt fönster i farstukammaren. – Du torde ha ett foto av detta fönster?

Antagligen har soldattorpet haft fönster av nutida typ med 12 rutor, 6 i varje fönsterhalva. Den tiden löddes blyspröjsar ihop kring glasrutorna. Dessa stöddes av stormjärn på utsidan, vilka spikades till bågarna. På ÖM kan man visa Dig dylika fönster? Där torde man även ha en sådan maskin med vilka blyspröjsarna tillverkades? Först vid 1800-talets början kom fönster med träspröjsar i bruk. – Jag skall ytterligare kontrollera saken medels boställenas inspektionsprotokoll, som är mycket noggranna.

Med bästa hälsningar

Gunnar

Publicerad 10.02.2016 kl. 11:38

Hembygdsrådet Gunnar Rosenholm 1912 – 1999

Stundars grundare, folkskolläraren Gunnar Rosenholm, föddes i en borgerlig familj i Åbo 1912. Faderns arbete som elingenjör förde familjen till Borgå, där Gunnar gick i skola. Unge Gunnar hade många intressen, bl.a. historia, konst, natur och idrott. Han studerade till folkskollärare vid seminariet i Nykarleby.

Till Solf Kyrkoby folkskola kom Rosenholm våren 1938. Uppbyggandet av det som senare blev grunden till Stundars föremålssamling, inleddes omgående. Han bad sina elever ta med sig gamla föremål hemifrån för att man i klassen skulle kunna diskutera deras ursprung och användning. Eleverna åtlydde uppmaningen, och det dröjde inte länge förrän skolan hade en rejäl samling av allmogeföremål från Solfbyarna.

Som privatperson var Rosenholm också en ivrig samlare, som var beredd på vidlyftiga strapatser och uppoffringar för att få tag på de föremål han ville ha. Hans och hustrun Sveas hem fylldes småningom av konst, allmoge- och högreståndsantikviteter. Han dokumenterade även ivrigt den immateriella folkkulturen genom att intervjua informanter ute i byarna och nedteckna deras redogörelser om vitt skilda företeelser. Materialet kom till användning bl.a. i de otaliga tidningsartiklar och böcker som Rosenholm skrev under åren. 

Verksamheten på Stundarsbacken kom igång på allvar i slutet av 1960-talet, och Rosenholm var den självskrivna museologiska experten då det gällde uppbyggnaden av hantverkarbyn och inredandet av stugorna.  Inför pensioneringen från lärartjänsten 1972 utnämndes han till Stundars intendent på livstid och flyttade med hustrun till Lillmälö i Pargas. Vintertid forskade och planerade Rosenholm utbyggnaden av Stundars i sitt arbetsrum på Lillmälö. Han höll brevledes kontakt med och dirigerade de övriga aktivisterna i föreningen och sina medhjälpare. Sommartid besökte Rosenholm Solf personligen för att mera handgripligt delta i arbetet. Ett projekt som låg Rosenholm speciellt nära hjärtat var uppbyggnaden och inredandet av Soldattorpet i början av 1990-talet.

Publicerad 11.01.2016 kl. 12:56

I museipressen bloggen publiceras tre historiska personers brev under ett kalenderår.

Anna Bäckström beskriver Fiskars bruk ur en kontorists ögon. Fanny Forsman är ÅU:s korrespondent på Kimitoön. Gunnar Rosenholms text handlar om uppbyggnaden av ett soldattorp. 

I samarbete Fiskars museum, Sagalunds museum och Stundars.

Museipressen-blogissa kolme historiallista henkilöa kirjoittavat kirjeitä kalenterivuoden mukaisesti. Yhteistyössä Fiskarsin museo, Sagalundin museo ja Stundars.

 

 

Fanny Forsman

Presentation av Fanny


Anna Bäckström

Presentation av Anna


Gunnar Rosenholm

Presentation av Gunnar